eh, tänkte typ berätta lite vad jag tycker om vänskap. och hur de verkligen gått för mig.
jag började få vänner på dagis, som jag förlorade snabbt, några underbara fick jag tillbaka. men de var få.
vi flyttade bort till gimo, där fick jag snabbt nya vänner. dom kom, och gick. visstvisst, jag har någa kvar.
men många förlorar man i tonåren.. o de är fyra månader kvar för mig.. exakt fyra månader imorgon (på måndag)
blev bästavän med en, men hon ljög för mig, svek mig, snackade skit om mig, och bad mig att lämna henne föralltid.
så jag gjorde vad hon sa. hon blev värre, hon slog mig, snackade skit ännu mer om mig, spred rykten om mig, ljög för mig för lärare. allt gick för långt. sen en dag skaffade hon dv. hon började hacka på mig.
jag är inte så jävla stark som alla tror. jag kan inte stå på mina egna ben helt själv, inte då ivarjefall.
hon kallade mig hora via internet osv, skabb , och sa att jag skulle hoppa framför bussen. jag tog åt mig, som fan.
mitt liv blev ett helvete, både hemma o i skolan.
lärare gick emot mig, kallade mina föräldrar dåliga föräldrar, kallade mig mobbare.
gick på mig.
jag kunde sitta på lektionerna o gråta, helt plötsligt. jag kunde sitta hemma hos en kompis och gråta, helt plötsligt.
jag kunde sitta vid köksbordet o äta, o börja gråta, helt plötsligt.
jag hatade mitt liv, så jag började skära mig. jag ville dö. så jag bestämde mig för att dö också.
lindade upp ett spännband i taket o skulle hänga mig, men ångrade mig o backade för att leva för dom ja älskade, o inte dö för dom ja hatade.
mina vänner säger att dom inte orkar höra när ja säger " o ja hatar den, o den, o den, o den." men så äre inte. ja hatar en person, och kanske ogillar några starkt.
men alla ogillar väl några? varför ska just inte jag få må dåligt? varför ska jag vara den som är glad och postitiv hela tiden? ja orkar fan inte de..
alla tror att ja mår bra, o skrattar hela tiden, också fel.
grät varenda kväll förut. tills jag insåg att bara jag tror på mig själv, ger livet en egen mening, som är att leva o tro på sig själv. kan alla klara sig. precis alla.
jag följde mina egna regler, och inte nån annans, jag sa vad jag ville till folk.
men samtidigt blev jag störigare hemma.
kallade min bror efterbliven, miffo, dumhuve, o en massa annat.
kallade mamma för kärring, roland för gubbjävel. o allt.
sen träffade jag en kille.. ja föll för. vi blev på g. men ja ville inte bli tillsammans med honom för att jag inte kände mig redo. jag ville helt enkelt inte än.
han var tydligen desperat, och ville ha en tjej. så han tog min förra bästavän iställe.
som hade ljugit för mig, snackat skit om mig. . o allt. skvallrat hemligheter jag haft...
jag frågade honom varför han inte berättat nåt för mig.. och han sa förlåt. han ångrade de han gjort. ville ha mig,. men jag sa nej , för han hade svikit mig, han kändes falsk. o ja hade rätt. nästa dag skrev han ett sms om att han valde henne istället.
nu vill jag inte att nån pratar om dehär med mig i skolan, speciellt inte nån i min klass, de är bara jobbigt.
för nu får jag en massa elaka kommentarer på mig. o de.
förlåt för att ja säger som ja tycker, men jag kommer inte ändra på mig.
jag står för vem jag är, o berättar vafan ja vill.
nu är de gjort. dessutom behöver ingen nämna om att ja har skärt mig o försökt ta självmord.
de svarar ja inte på. de som vet får veta på . men de som inte vet behöver inte veta..
hejdå.
